Dum

David tipsade mig om den här sidan, med annonser som sannerligen visar att vi kommit en bit på vägen i samhället. Mycket underhållande, kolla sidan här!

Min favorit är "So the harder a wife works, the cuter she looks!" Vill ha den som affish NU.

Om du prenumererar på Svenska Dagbladet kan du nu läsa om hur jag fick upp ögonen för Krav Maga!
Läs artikeln här.


Det är min proffsiga och ursnygga exkollega Petra Månström som skrivit reportaget. (Det är inte jag på bilderna, jag blev bara mailintervjuad)

Nu var det ett tag sedan men jag funderar på att köra en termin igen. Problemet var att träningen var så lång - över 2 timmar - och låg så sent på kvällarna. Den "förstörde" två vardagskvällar i veckan. Så tänker förstås inte människor som har kampsport som hobby, men jag har så mycket saker jag vill syssla med att det blev lite obalans i vardagen. Men som sagt, jag kanske ska köra igen snart.

Eller så ska jag börja med thaiboxning? Har någon av er testat det? Det jag gillade med Krav Magan var dels explosiviteten, dels det faktum att man gick direkt på GREJEN, och inte fjantade i tre terminer med konsten att hälsa på sin motståndare eller greja med mystiska rörelsemönster som man aldrig skulle ha nytta av i verkliga livet. Krav Magan var bara PANG PÅ rätt på pungen och in i ögat. Kommer thaiboxning bjuda på det också?

Ah, vilken rolig helg! Trots att Jonathan var borta och jag har tittat för mycket på Supernaturalboxen och därmed blivit mörkrädd. Det gck ändå. Men jag önskar ändå att han varit här, för det var kul.

Igår gick jag på svartklubb och dansade tills nackhåret var helt dyblött. Nu luktar jag cigarillrök och öl.

Tänkte ge er en Youtubevideo men ni får en Spottlista iställe, mkey? Inget tema, inga tankar bakom. Bara låtarna jag lyssnar på mest nu.

Pin-upstilen fick sitta kvar och nu ska jag ut och klubba. Gissa vad det är för tema på klubben?

Kolla, snygg frisyr va? Det här med långt hår är fett bra.

Vet ni, jag tittade just på mina fötter, och kom på att det där rosa nagellacket, det applicerade jag i juli. När vi skulle till riverieran och jag ville vara lite fin i mina sandaletter. Närmare 5 månader sedan, alltså.

Av bilden kan man konstatera att:
1. Vi har fortfarande inte målat om väggen som har en gigantisk, röd vinfläck på sig (syns som ådror i väggen på bilden).
2. Jag har en ganska äcklig stortånagel, kanske är dags för ett fotbad.
3. Det sista och viktigaste, det som var summan av kardemumman: Sommaren är ALDRIG mer än en halv tånagel bort. Tänk på det, ni som blir deprimerade av vintermörkret. Bra va?

Jag förstår inte. När simpla människor som fortfarande använder brinnande gif-facklor och fladdermöss i sin design får ta plats på internet, varför klarar inte ens jag av att få config-filen korrekt? Jag dödar någon snart. Jag är dum i huvudet.

(Alltså, doooh, NEJ, det är jag inte, ni som slarvläser och eventuellt missar mitt dementerande längre ner i texten. Fast tydligen har jag en gigantiskt bred näsa..? Allvarligt, kolla bilden, jag ser ut som Cosby)

Vi skulle nyss fira att vi jobbar på Sveriges 10:e bästa sajt med lite bubbel i myshörnan. Eftersom det känns som att jag kommer att göra på mig hela tiden bestämde jag mig för att dricka juice istället.

Genast kom flera antaganden om att jag är gravid. Jag sa nej, det är jag inte, men ni vet hur svårt det är med sådana där antaganden. Alla ba "AAA? AAAA? AAAAAAA?" och alla protester man kommer med drunknar i ett antal röster som skämtar i falsett. Och jag insåg att mina kollegor nu kommer att spana efter mig, syna mig i sömmarna, bevaka alla mina luncher för att verkligen sätta dit mig och min graviditet. De har gett sig fan på att bevisa att jag har en bulle i ugnen.

Jag vet ju själv att jag inte är på smällen, om inte annat så har jag någea deciliter blod i brallorna som bevis. Men det visar man ju inte gärna sina kollegor.

Så jag tänkte att jag kanske rider på den vågen nu och låter alla tro att jag är gravid. Inte säga det rakt ut, bara inte dementera. Det skulle ju till exempel förklara mitt underliga humör jag haft på sistone. Jag behöver med andra ord inte göra något åt det på flera månader, yippi! Ingen kommer ju ta upp det om ett tag, när min mage fortfarande är platt. Man frågar inte om sådana känsliga saker.

Jag ska till exempel gå ifrån skärmen med googlesökningar på babysockor och maskeradkläder för spädbarn.

Helgon-chic!

Sådana här bilder tog jag alltid förut. Som ni ser i bannern där uppe. Blev alltid snygg då, tyckte jag, och folk på kära gamla Helgon tyckte man verkade mystisk.

Mystisk är det sista jag är numera. Jag är jävligt tråkig och gillar det. Men jag känner mig lite sådär som på bilden, just nu. Inklusive pannflottet. Stroppig, vresig och lite hånfull. Det har jag gjort i ungefär en månad. Vet inte riktigt vad det är som har hänt med mig. Jag är bara arg hela tiden. Jag skulle nog behöva åka till Söderhavet och leta kokosnötter, titta på fiskar och samla snäckor.

Mmm love it. Äntligen börjar det likna något.

Ajje. Mensvärk idag.

Det är svårt att beskriva mensvärk för en person som aldrig haft det. Vissa, även tjejer, tror att det hela är en myt. Eller att kvinnor överdriver den. Jag förstår att man kan tänka så. Får man smärtan förklarad för sig är den så otroligt individuell från person till person - det hade varit mycket enklare att tro på den om alla kunde ge ett unisont svar. Men det går ju inte. Vissa har fruktansvärt ont. Andra har till och med endometrios. Och vissa har ju faktiskt bara lite ont. Några av tjejerna som inte har så ont TROR kanske att det är så det känns för alla och att de som gnäller helt enkelt har låg smärttröskel. Jag har inte alls så farligt ont egentligen. Om man jämför med hur det kan vara.

När jag var yngre hade jag nämligen ganska mycket besvär med min mens. Jag fick den regelbundet och så, men min mensvärk var absurd. Det började med att jag vaknade tidigt på morgonen med illamående och extremt magknip, andingssvårigheter (jag tror det berodde på att muskler drog ihop sig bara, inget farligt egentligen) och feber. Min mage buktade inåt, men var stenhård, vilket är ett tecken på att musklerna krampar.

Det var bråttom till toaletten men svårt att ta sig dit eftersom magknipet vek kroppen dubbel. Jag kravlade faktiskt ibland till toalettdörren med blod mellan låren. Tänkte många gånger att det måste sett ut som en scen i en väldigt kass skräckfilm. På toaletten kunde jag bli sittandes i en halvtimme. Kroppen betedde sig precis som att jag var magsjuk - lös i magen, feberfrossa, svettningar och fläckar framför ögonen. Ibland var illamåendet så ihärdigt att jag kräktes flera gånger. När jag var klar, eller inte orkade sitta upprätt mer, brukade jag svimma av och dundra rätt ner i golvet. Fatta vad nice att ena sekunden sitta på toaletten och andra vakna av att ligga helt dyblöt av svett med klinkersmärken i ansiktet och med trosorna nerdragna på golvet och tänka "Var är jag? Ja just ja. Helvete. Jag hann inte torka mig!".

Nåväl. Efter detta hasade jag mig ofta till duschen för att jag inte hade någon kraft att sätta mig upp på toasitsen igen. Där låg jag och försökte göra mig anständig med en hudkänslighet på tiotusen (varje vattendroppe kändes som tortyr). Nu var ofta magknipet borta, och magen normalmjuk igen. Febern var förstås fortfarande kvar och det flimrade framför ögonen. Så jag brukade ta mig till köket, svälja massa piller och ta mig till sängen. Där låg jag helt avsvimmad i några timmar och ingenting kunde väcka mig.

När jag väl vaknade mådde jag helt ok och gick till skolan om jag inte missat för mycket av dagen. Jag var försvagad i hela kroppen resten av dygnet men magknipet var i alla fall borta. Det enda som återstod var några dagar av helt vanlig jävla mensvärk och blödningar i 5-7 dagar.

Så joe. Mensvärk finns. Tur att jag inte har så där längre. Nu har jag vanligtvis bara den vanliga värken. Och hur känns då den? Mja, det är lite svårare att förklara. Den är molande, sitter djupt ner i magen, ryggen och låren och släpper liksom inte riktigt sitt grepp. Jag tror att det närmaste jag kommer en förklaring är detta:

Tänk dig att du dagen innan har tränat alldeles för hårt i den där träningsmaskinen som ser ut som en gynekologstol. Sedan har du åkt snowboard för första gången på länge - ni vet den träningsvärken va? Tänk dig också att du känner att du är lös i magen och har riktigt toaont. Men när du försöker gå på toa så kommer inget. Typ så. Men det är ju faktiskt lugnt. Jämfört med mina skräckdagar som jag hade förut är det här en dans på rosor. DÅ var det faktiskt lite synd om mig. Den här imaginära bajsnödigheten är helt ok, ändå.

Apropå hund, hittade bilder på Salming i Mora!

Kolla, tötis!!! *dör lite* Här var han 15 år, det kan man inte tro. Han var som en valp hela livet. Och sådär härligt nallebjörnig eftersom jag klippte honom för hand med sysaxen en gång om halvåret. För att det skulle bli bra och det inte skulle klia på Salming så mycket. När vi lämnade in honom för klippning blev han nämligen snaggad med maskin. Såg ut som en undernärd råtta. Inge bra. Förutom att han var helt livrädd för maskiner så kliade det på pungen efteråt. Och i röven. Han brukade sätta sig ner på golvet och hasa sig fram med frambenen så att... eh, rumpan gled mot parketten. Iuh. Så kan man ju inte ha det.

Cephoto tar fantastiskt roliga hundfoton. Kolla mer på flickr!

PER-ANDERS! DIN LILLA LURING! Du ljög! Fick mig att skriva snällt om dig.
Okej, du räddade fortfarande en dam. Fair enough. Men du har inte varit särskilt ärlig i tidningarna. SMISK!

Nyss hemkommen från Mora. Är alltid lite kluven då. Men vi har en hel Supernaturalbox hemma som bara väntar på att slukas. Yey!

EDIT: Mina läsare har varit duktiga och läst domen. Det visade sig att Per-Anders inte är ett SÅNT jättehelgon ändå. Alltså, visst, räddade damen gjorde han, men av domen framgår saker som han/journalisterna lämpligt nog valt att hoppa över i intervjuerna. Läs kommentarerna nedan.



Det här är konstigt.
(Aftobladets version hittar du här)

Per-Anders Pettersson räddade en kvinna från en okänd, berusad man som stoppade hennes bil och försökte döda henne genom strypning. Detta hände i närheten av byn Nås, en torsdagseftermiddag 2007. Per-Anders såg det hela på håll och reagerade ridderligt: Han sprang fram och slog mannen i huvudet två (2) gånger med en domkraft han hade med sig.

Den berusade mannen fick en skallfraktur och nu döms Per-Anders till ett års fängelse för grov misshandel. Det var det andra slaget som fällde honom. Det var onödigt kraftigt, anser rätten. Det hade räckt med endast ett slag. Att inte Per-Anders tänkte på det, va?

Jag förstår att övervåld aldrig är ok. Men Per-Anders slog TVÅ GÅNGER. Inte fem. Inte tio. Jag skulle påstå att han var väldigt måttlig, med tanke på att den andra mannen var i färd med att döda en annan människa. Per-Anders ångrar sig inte i dag, trots att han ska spendera tid i fängelse. För vad skulle han gjort? Det var ju inte direkt fråga om någon som bitchslappade en annan person lite löst, utan ett riktigt strypgrepp.

Det här påminner mig om något Jonathan har berättat. En gammal klasskompis till honom kände en tjej som sent en lördagskväll ringde. Hon var på väg hem från pendeltåget, en fest eller liknande och kände sig ängslig eftersom en man förföljde henne. Jonathans kompis försökte lugna tjejen men hörde henne flåsa hysteriskt och börja springa. Sedan skrek hon, det skramlade till och mobilen tappades i marken.

Då tjejen som tur var sagt var hon befann sig kunde Jonathans kompis ta sig dit snabbt. Men han gick via garaget på vägen, för att hämta sin järnklubba. Han var nämligen en fena på golf, kunde slå hårdare än någon annan. Hög av adrenalin och ilska sprang han som en idiot till stället han trodde att tjejen befann sig, och hittade henne hysteriskt gråtande vid vägkanten. Anfallaren var försvunnen. Han hade mycket riktigt anfallit och försökt våldta henne. Han hade varit mycket våldsam. Fått av henne byxorna eller något men av någon anledning kommit av sig, kanske för att hon skrek eller slog, jag vet inte.

Om mannen inte hade avbrutit sitt anfall, utan varit i färd med att våldta tjejen när Jonathans kompis kommit fram slår jag vad om att övervåld varit givet. Väldigt mycket övervåld. Det hade varit olyckligt och givetvis inte helt ok enligt lagen, men ändå inte... så farligt. tycker jag. Det är väl därför (och på grund av det lilla, lilla faktum att jag inte läst juridik sisådär 4 år) jag inte ska döma sådana fall.

Men ni som kan det här, vad talar emot Per-Anders? Var det BARA det andra slaget, eller fanns det mer att gå på? Har jag en kvällspressyn på det hela?

Jag förstår att bara för att man bevittnar något som är förjävligt kan man inte komma undan med att vara dubbelt så förjävlig. Inte heller att slå för att man anser att personen "förtjänar det". Men när man befarar att det faktiskt gäller liv och död liksom? Dessutom tycker jag det är så konstigt att när man är i full färd med att döda en oskyldig människa kan ställa rättsliga krav? Då skyddar ju lagen gärningsmannen/kvinnan i större utsträckning än offret, vilket lite är... något som det rättsliga systemet inte riktigt verkar för?

I går skrev jag ju om Beetlejuice, vilket fick mig att tänka på andra 80-talsfilmer som jag verkligen, verkligen skulle vilja ligga hemma och titta på nu:

Top Gun
Breakfast Club
Tillbaka till framtiden
Terminator
The Shining
Edward Scissorhands (okej, -90 men ändå)

Inte 80-tal, men alla filmer med Audrey Hepburn också...

Har ni fler tips på filmer med den där speciella känslan? Inte nödvändigtvis fantastiska utan... Som liksom ger en sådan där pirrande känsla?

Bilden av en människa som efter 5 dagars brittisk matvånda äntligen fått igång tarmsystemet. Hur bajsar de egentligen, de där engelsmännen? Nemesislandet för alla magar.

Har det varit. Jävla jävla pissmånad. Minus London, då.

Jag älskade London från första stund. Fantastisk stad, trevliga människor, rolig atmosfär och massor att göra. Jag vill flytta dit NU!

Nu väntar jag bara på att Pret a Manger ska komma till Stockholm!

Ingen titel än. Och jag vet inte om den ska få vara så där eller om jag ska göra något mer.

Känns lite rysk, på något vis, gör den inte?

I morgon åker jag och Jonathan till London på en weekend. Jag har aldrig varit där. Är det någon av er som har tips på var vi ska gå? Fika/äta/gå/titta/dricka/shoppa/lyssna?

www.ffffound.com

Dagen då projektledarens barn fick spendera sin Operation Dagsverke-dag på retuschavdelningen.

Hehe, på riktigt, efter alla diskussioner i media om dessa bilder: Det kan ju inte vara något annat än en sjuk PR-kampanj från Ralph Laurens sida. Jag har inget emot retusch, tvärtom, men det här är ju dåligt gjort. De är ju små läskiga aliens! Jätteäckliga! Proportionerna är sådär missbildat fel, särskilt dam nummer två borde tippa över åt alla håll konstant.

Här ligger jag i lä.

Sesådärja. Jag tror att jag äntligen kan släppa lite av ångesten jag har haft på senaste. Mentalt känns det som att jag tagit ett lavemang och den där långa, onda korven är ute. Jag är öm, men glad och lättad.

Så nu är vi back on track. Lite iaf. Jag ritar också.

Lite snabb åsiktsuppdatering:
Att folk blir sura på Katrin Zytomierska är ju så jävla typiskt. Kvinnor får aldrig ha några andra tankar om sin graviditet och sitt moderskap annat än TOTAAAAL KÄÄRLEEEK och JOOOVIIISST ÄR DET JOBBIGT MEN NÄR JAG SER IN I DE DÄR ÖGONEN SÅ BARA AAAH. Fatta fakta: Vi kvinnor är inte en enda stor organism som unisont känner samma sak inför barn, bebisar, bristningar, foglossning och amning. Vissa gillar det inte.

Jag ska vaccinera mig. Och det gör jag för folk i min närhet som ligger i riskgruppen. Vaccinet är en variant på ett redan använt influensavaccin så jag kommer med all säkerhet inte att dö eller tappa tänderna.

Ljusblå ögonskugga har alltid varit och är fortfarande ett BIG NO NO.

Idol 2009: Ingen är bra. Alla suger och jag hatar dem.

Alltså förlåt. Det är mycket just nu. Mycket, mycket. I allt jag tar mig för just nu. Väldigt roligt men också väldigt krävande och lite ångestframkallande. Jag berättar kanske sen.

Hittat på www.ffffound.com

Rita av personer. Ni vet, jag gör det ibland bara för att hålla igång pennan och så att säga, se om jag fortfarande kommer ihåg alla detaljer på en bild eller en pryl. Men jag gömmer de här bilderna sedan, och skäms för dem. Det känns lite b. Som om jag är den där tjejen i högstadieklassen som alla tycker ritar så bra, men som egentligen inte har någon mer talang än att kalkera och skugga. Om ni funderar på att börja rita: fastna aldrig, aldrig i den där "rita av modeller från tidningarna"-fällan. Misstänker att den är svår att komma ur. But still, det är bra ibland. För mig och min pennvana. Testa själva, det är skönt.

Pappa! Kommer du ihåg när vi fick för oss att göra apelsinfromage, bara så där, en söndag? För att du berättade att farmor alltid gjorde efterrätter då. Det var en fin eftermiddag. Vi bjöd mamma, och hon åt fastän hon inte gillar efterrätter. Det var snällt.

Ja det där var ju inte så kul. Slangen alltså. jag fick inget lugnande. Bara en bedövningsspray. Jag grinade. Men kräktes inte en enda gång. Mest jobbigt psykiskt faktiskt. Väldigt förnedrande att ligga med en svart plastslang (som man för övrigt inte ens får nertryckt utan måste svälja ner själv under bevakning av två personer) ända ner till tunntarmen som krafsar en med en liten tång. Och så visste jag att om jag skulle flippa och få för mig att rycka ut slangen skulle det inte räcka med ett enda ryck, utan typ 4 stycken. Så jag grinade.

Det kändes EXAKT så som jag tänkte att Neo måste känna när han vaknar upp i Matrixlandskapet och upptäcker att han har en slang till magen:

Försöker bröllopsplanera men efter att vi räknat ut att vi i runda slängar kommer att bränna 15 000 jävla spänn på dryck behövde jag tagga ner lite. Kollade lite bröllopsmarscher från Dalom på Youtube.

Så hittade jag den här finfina musikvideon om Mora. Känner mig som hemma igen. Tja, videon sammanfattar väl det hela ganska bra:



Roligast är ändå den vackra dialekten. Typ så här låter det när man går på stan:

MÄÄÄN DUUUÄÄ DÄN DÄÄÄR. ÄNTÄ SÅÅDÅÅ? ÄNTÄ? JUOOODÅ. SKANTU TI CÄNTRUM IDA DÅ SÄÄÄG? JA SKA TI SOLDI MÄ ULLUS STINA FRÅN VIIIKA JA. SKANTJA DÄRÅ? JUOODÅ.

När jag pluggade i Sundsvall och vi hade nyhetsövning blev jag utvald som nyhetsankare. Inte för att jag var särskilt bra på det utan för att jag hade sådan rolig/charmig dialekt. "Väälkåmna ti Nyyhätärna! Två pärsoner har bliivit allvaaalit skaadadä i en biiilålycka utanför Ståkkhålm. Män väm som va skyyyldi ti kråckänn ä ännu svårt att sääja".

Dalskandet har försvunnit nästan helt sedan dess av någon anledning, så ibland måste jag prata ikapp och gestaltar således en ful gammal moragumma här hemma. MÄÄÄN DUÄÄÄÄ! Jonathan hatar det efter en stund. Då anklagar jag honom för att vara en dialektal rasistjävel.

Min diet har gått strålande! Om jag inte plötsligt blivit vattenfylld, alltså. Jag har gått upp nästan 3 kg genom att öka kaloriintaget och hela tiden äta nyttiga mellanmål. Jag upptäckte idag på toaletten att jag fått lovehandles (jaja, det är mest skinn, men för MIG är de riktiga lovehandles, mkey?) och jag är dessutom mycket piggare på eftremiddagarna.

I morgon ska jag få en slang ner i halsen - tyvärr utan narkos. men jag ska propsa på att få massor av lugnande. Hurra. Glad.