Dum

Nä nu vill inte jag tycka saker längre!

Eller jo, jag vill tycka massa, men jag orkar inte skylta med det längre. Varför ska man göra det egentligen? Det är ju himla skumt när man tänker efter. Varför är det så viktigt att så många som möjligt vet just hur man är, vad man tycker, vad som förssigår i ens liv och vilka man gillar och inte tycker om? Som ett spontant torgmöte utan syfte man anordnar själv, där man bara slösar sin egen tid, orerar om dittan och dattan och hoppas på att förbigående ska snappa upp vad man sagt.

Jag läser knappt bloggar längre. Finner det ointressant att hålla koll på vad okända människor tycker och tänker. Vad tjänar det till? Jag värderar bara mina närmaste: Vänner och familj. Det är människor som jag kan lyssna på i evigheter utan att tröttna. Fråga och fråga i all oändlighet och få veta hur just de tycker och tänker. Men bloggar ter sig numera riktigt meningslösa för mig, hur bra och välskrivna de än är.

Ni, mina läsare, är fina allihopa. Ni har ju liksom fattat mig! Och ni skiver så roligt själva. Många har hängt med mig ända från början och följt mig hela vägen hit. Men nu är det slut på det! Nu tar jag livet av Dum, så skönt!

Och alltså, JAG finns ju kvar. Ni vet vad jag heter, och min mailadress ligger där uppe, om ni vill leka.

Pusshejrå!

Grilla amerikanskt

Och nu blir vi lite matnördiga.

Särskilt uppmärksamma personer i min närhet har sett att jag dyker upp i Aftonbladet då och då nu på sommaren. Jag är där för att jag tipsar om sommarmat. Måndagar blir det lättlagat, fredagar blir det grillat och lördagar picknickmat. Läs vetja.

Det jobb jag är mest stolt över nu på senaste är mitt amerikanska grilljobb.

Amerikanarna är ju som bekant väldigt förtjusta i att grilla. Och det får mer än gärna ta lite tid. Kocken ska med fördel pyssla med tre olika marinader, bearbeta köttbitarna som en liten ledsen bebis som ömsom behöver vändas, ömsom måste smörjas in, och inte minst gullas ömt med. Ibland måste man lämna köttbiten ifred, men liksom en orolig förälder som är rädd för att barnet slutat andas stryker man omkring kylskåpet, gläntar lite så och då. För att kolla, bara. Att hela biten blir marinerad. Att liksom inget torrt sticker upp. Att påsen inte läcker. Sådana saker.

Med tanke på hur många sådana här underbara recept som figurerar på nätet undrar jag hur amerikanarna egentligen har tid. Jag menar, de har ju inte direkt långa semestrar på den där sidan Atlanten. Kanske det ingår i medborgarskapet, som ett krav.

En annan typisk amerikansk matvana är att inte låta råvaran stå för sig själv, utan istället köra "much is more". Och det kan ju verka konstigt, särskilt för oss svenskar. Själv älskar jag ju kokta rödbetor med citron, och en stekt strömming med lite salt. Det är väl rena råvaror om något? Därför kändes det på något vis lite syndigt, första gångerna jag testade riktigt amerikanska recept - det var gratänger med tre olika sorters ost, diverse kryddblandningar, lökpulver (!), två typer av färdiga såser och olika konserver. Italienska klassiker som matmässigt antastats om och om igen, till oigenkännlighet. Gott, visserligen. Men ändå hörde jag primörsevennen i mig skrika "App app app!"

Men det kan också bli väldigt, väldigt bra. Amerikanska grillsåser, glaceblandningar och marinader är oförskämt goda. För amerikanarna vågar experimentera lite. Much is more, helt enkelt. Choklad, koriander, chili och ost. Tillsammans kanske? Ja, why not.

Så det gäller att sålla lite. Hitta diamanterna. En amerikan använder inte bara en avokado, han tar två. När ett europeiskt recept säger "Gnid in brödet med en timjankvist" manar den amerikanska varianten att mixa ner hela timjankrukan med fem vitlöksklyftor, citron, parmesan och ett gäng sardeller, till en blandning som man sedan gratinerar brödet med. Och det är ju roligt, erkänn!

Med det sagt måste ni nu testa mina recept! Jag har gjort dem riktigt enkla, och de tar inte alls lång tid att göra. Totally awesome, om jag får säga det själv. Särskilt chimichurrin. Och räkorna. Och avokadodressingen, som man kan ha till allt. Nom nom! Det är så kul när man kan känna att man kan stå för allt. Grilla amerikanskt

(Bilder snodda från Facebook; Anna, David och Maria har tagit dem)

Okej, livet har varit helt underbart de senaste veckorna och jag har liksom velat tjuvhålla lite på det, ni vet? Bara njuta av det själv, och med Jonathan, familj och vänner. Det är roligt att med jämna mellanrum haja till och inse att det var så jävla kul att gifta sig! Men nu ska jag berätta:

Jag insåg ju att det skulle bli roligt och fint, men jag är ärligt talat inte särskilt sentimental av mig. Lite sådär svårflirtad och inte så impad. Därför kom det som en överraskning när jag stod där på bröllopsdagen och kunde konstatera att det här bannemig var den bästa dagen i mitt liv! Who would have known? En jättefin vigsel, utsökt middag med världens vackraste tal och en röjig fest som för mig varade till halv fem på morgonen. Jag har aldrig sett så stora blodblåsor jag hade på fotsulorna av all dans!

Anyway.

Det är en lustig känsla att vakna och tänka "Men just ja. Det här är ju VÅR dag". Jag blir fortfarande väldigt rörd över att folk ens ville fira oss. Det känns lite otroligt. Jag vet inte varför jag tänker så. Jag känner ju jättefina människor som jag tycker väldigt mycket om, och som jag vet bryr sig om Jonathan och mig.. Men att hundra personer tillägnar en hel dag åt mig och Jonathan är ju ändå lite surrealistiskt, är det inte?

Nåja, dagen handlade faktiskt inte bara om oss. Jag har nämligen kommit fram till att min bästa egenskap är att jag känner så fantastiska människor. Att jag har lyckats hitta så fina vänner och behålla dem jag håller kärt. Jag ska faktiskt tänka på det i framtiden, de dagar då jag känner mig elak, dum eller på något vis får för mig att jag inte duger: att okej, jag är långt ifrån perfekt, men om alla de här fantastiska människorna vill umgås med mig så kan jag ju inte vara helt pruttig i alla fall.

Vår ambition var att ha ett roligt bröllop. Inte ett perfekt, kontrollerat, detaljplanerat projekt. Vi ville bara ha en fin och rolig dag med en röjig fest. Redan från början tog vi bort så många element vi kunde som kändes stressiga: Behöver man verkligen gå på ansiktsbehandling innan? Måste man köpa blommor? Är det viktigt med hembakat bröd på buffén? Måste man ha en dyr bröllopstårta när igen av oss äter skiten? Man kanske kan skippa überdesignen? Kommer någon att minnas bordsdekorationerna på ett bröllop? Ska hela köret verkligen kosta 100 000? Nä. Nä nä och åter nä.

Det vi ville ha var ett intimt Morabröllop. Något som kändes kärleksfullt, enkelt och liksom... snällt på något vis. Inga regler, polerade ytor eller perfektion. Vi ville heller inte lägga tiotusentals kronor på onödiga saker, men ändå skämma bort gästerna med det vi kunde. Göra några små, extra fina saker som gästerna förhoppningsvis skulle minnas. Till exempel de små porslinskopparna vi använde som placeringskort, som jag hade samlat i över ett år på olika loppisar.

En annan sak som kändes viktig var att göra gästerna delaktiga i planeringen. Ända sedan vi berättade om förlovningen kom folk nämligen fram och förklarade att de väldigt gärna ville hjälpa till. Vi upplevde det som att folk i vår närhet tyckte det var viktigt att få göra något för oss. Det var himla fint. Och jag som i vanliga fall har väldigt svårt att be om hjälp insåg vilka möjligheter vänner och familj erbjöd, och började försynt fråga människor om de kunde tänka sig att hjälpa oss: Baka lite småkakor kanske, eller göra dekorationer till middagen. Vara där och lyfta bord dagen före, eller hitta en fin bil att åka runt i.

Det slutade med ett bröllop där var vi än stod kunde peka på åtminstone tio saker som fanns där enbart tack vare gästerna: Min syster Hanna skapade min brudbukett (hon gjorde den som proffsen och hade övat ett helt år på olika blommor!), och Anna fixade mina naglar. Ellinor lyfte pianon och bakade kakor liksom Christoffer, Gunbritt och Monica. Hanna gjorde veganska varianter och en hel bunke med hoummus. Alla smycken jag bar hade Emma gjort av pärlor jag fått välja själv. Kristina fixade fram en Mustang och körde runt oss i. Micke och Fia styrde upp hela festen med sin planering. Mats sjöng brallorna av alla i kyrkan. Mamma skapade min brudkrona som kläddes med myrten. Hanna gjorde hela salen vacker. Monica lagade pajer... Så här kan jag fortsätta i oändlighet. Jag vågar mig inte på att försöka rabbla upp alla för då glömmer jag någon!

De personer som jag är mest impad över är min mor och far, som en hel vecka innan vigseln stod i köket och lagade nästan all mat till hela bröllopet. De lade in sill, lagade pajer, fixade röror, stekte spett, ugnsstekte kycklingfiléer, bakade muffins och en herrans massa andra goda rätter. Till hundra (100) gäster! Utöver det fixade de hur mycket annat som helst. Mina föräldrar är superhjältar. Jag och Jonathan var förstås med och hjälpte till så gott vi kunde i köket, men utan mina föräldrars utomordentliga planeringsförmåga och lugn hade det inte gått.

De sista dagarna innan blev det förstås stressigt ändå. Det blir det ju alltid. Då var jag väldigt glad över att vi skurit ner på de onödiga inslagen. Då hade vi dött! Dagen före bröllopet kändes allt som kaos i mitt huvud. Jag hade ett tiotal listor som jag gick omkring med. Men kaoset fanns som sagt i mitt huvud. och det försvann totalt lagom till bröllopsdagen, då jag bara slappnade av. För allt bara klaffade och blev perfekt.

Ska berätta mer om själva dagen snart, nu ska jag sova! (Ja, jag publicerar detta på morgonen, blogg.se ville inte samarbeta med mig)

Det här är inte de "riktiga" bröllopsbilderna. Det här är från en pre-shoot vi körde dagarna före, i min systers trädgård i Mora. Det är fantastiska Maria Brännhult som tagit bilderna. Hon är en otroligt skicklig fotograf som man kan anlita för det mesta och en så jävla mysig människa. Och min vän. Hon dokumenterade hela veckan som en bröllopspresent till oss och varenda bild är störtskön.

(Jag har lekt lite med bilderna på en datorskärm som inte är så rolig, så de kanske ser helt galna ut? Måste kolla på jobbet imorgon)

 

Åh jag har ju glömt att läsa Nöjesbloggen de senaste dagarna, där vår vän och en av Sveriges bästa musikskibenter, och för övrigt bestman på bröllopet, Jocke Persson bloggar från Sweden Rock! Ja, "höjdpunkterna" på festivalen är ju i och för sig kvar, så ni kan gott gå in och läsa. Jocke skriver roligt.

Jocke om hårdrock på Nöjesbloggen

Jag åker till Mora och gifter mig i morgon! Alltså inte precis då. Jag åker bara till Mora i morgon. Sen ska vi förbereda allt.

Det är stort. Jättestort det här. Allt känns otroligt häftigt. Jag är så glad, så glad. Och nervös! Och rörd. Och orolig. Och sprallig! Allt på samma gång.
Jag ska förstås ge er lite uppdateringar i veckan. På riktigt, jag ska det alltså. Så ni får se.

Puss

Lixom.

Jag antar att man egentligen inte får visa sådant här före, men jag tycker jag har lyckats så bra att jag måste dela med mig lite! Det här är alltså en tjuvkik på en trycksak till bröllopet.

Jonathan gjorde inbjudningarna och de var en typografisk fröjd. Nu är det min tur att gå bananas med formgivningen. Gah, om inte bröllopspar kan vara så fruktansvärt jobbiga hade jag gärna jobbat med sådant hela dagarna.

Skulle bara säga det? Det gick bra. Jag var sämst men jag överlevde. Det var skitkul!
Just nu sitter vi och skriver texter om alla gäster på bröllopet. Texterna ska vi samla i häftet som alla får på sin tallrik. Såg verkligen inte fram emot det. Alla sa att det där var så jävla jobbigt och att man fastnar hela tiden.

Fast vi glömde att vi är en journalist och en copywriter. Det gick ju skitbra och orden bara sprutade. En sak som kan ha bidragit är förstås att jag känner så jävla fina människor. Stolt.

Första terminen thaiboxning avklarad! Och varje pass har varit givande och roligt. Det är sällan jag känt så starkt för träning - jag har suttit och hoppat upp och ner i kontorsstolen de sista timmarna på jobbet de dagar jag haft träning. Trots att jag alltid blir påpucklad.

Nu har jag tränat thai 3 gånger i veckan, och kompletterat med konditionsträing och styrka i gymmet för att åtminstone bygga upp en grundfysik till fortsättningen. Och nu är den här! Fortsättningen alltså, inte grundfysiken. Läskigt!

Vissa grejer har varit jävligt svåra att lära sig. Det är som att min kropp inte riktigt fattat vissa rörelser. Några saker lossnade så sent som i helgen. Det är det som är så jäkla spännande med thaiboxning, att det till hundra procent handlar om kroppen. Jag kan inte ta hjälp av bra golfklubbor (eller jo, det vore i och för sig effektivt), bra skidor eller liknande, utan jag måste förlita mig på min egen kropp och mina rörelser. Och inte minst mitt psyke.

För det är inget kul att få stryk. Verkligen inte. De första gångerna vi skulle sparras fick jag nästan panik. Jag spände mig i hela kroppen så när läraren Karim kom fram och skulle ge tips hade jag nervryckningar i hela ansiktet som han skrattade åt, heh. Jag känner mig fortfarande lika jävla panikslagen inför varje gång jag byter partner och vi ska sparras. Och jag får alltid hjärnsläpp och blir påpucklad. Sparkad i huvudet, slagen på näsan och hakan, och pushkickad i magen. Jag har faktiskt aldrig känt att jag haft övertaget. Men jag är en slow learner, inbillar jag mig. Att det en dag liksom ska släppa. Till dess får jag helt enkelt bara lära mig att ta smällar. För det värsta som kan hända är ju att man får lite stryk, och ärligt talat så är det inte så farligt på min nivå.

Instruktörerna har varit helt otroliga, verkligen fenomenala, och det betyder mycket. Har testat andra instruktörer på senaste tiden då fortsättningskursen inte är helt satt än, och då har det verkligen slagit mig hur viktigt det där är. Inte för att någon instruktör är dålig, de är tvärtom väldigt duktiga och lyhörda hela bunten, men har ett förtroende vuxit fram för några så är det svårt att byta.

I helgen tänkte jag gå på thaiboxningsläger. Sparring, mental träning och Karlbergs hinderbana i 2,5 dagar. Och jag är räddare än någonsin. Det kommer vara folk där som är smärtsamt mycket bättre än mig och jag kommer med all säkerhet att känna mig dum i huvudet. Men återigen: Det är ju det som är grejen, antar jag. Och hittills har jag ju kommit tillbaka på träningarna, gång på gång, så det här med att känna mig dum stoppar ju tydligen inte mig.

Men lova att hålla tummarna för mig då?

Eh, falskt alarm.
När jag stod i skräddarens provhytt så kunde jag konstatera att klänningen satt perfekt. Tight, men perfekt. Skräddaren ryckte på axlarna och tyckte jag skulle gå hem, inga problem med den där klänningen heller.

Note to self #2: Prova inte tighta kläder när du är svullen, precis efter ett hårt boxningspass.

Pinsamt.

Eh, ja. Jag har blivit för stor för min bröllopsklänning! Haha, can't fucking believe it, vilken underlig situaton. Mina skulderblad pressar ut hela jävla köret. Det är inte så att jag inte får på mig klänningen, för det får jag. Det är bara det att jag måste prioritera bort att andas särskilt djupt. Vilket inte är önskvärt. Just en bröllopsdag är ju helst något som ska fastna i minnet, inte vara ett töcken på grund av syrebrist.

Jag kan inte låta bli att bli lite glad, ändå. Träningen och dieten har verkligen gett resultat och det måste jag ju vara stolt över. Det är ju mina delikata, nya ryggbiffar som orsakar problemet. Samtidigt: Helt fel tillfälle, vad fan, nu hade jag ju hittat en prisvärd klänning och har verkligen inte lust att ge mig ut efter en till.

Så vad fan gör jag? Jag har aldrig varit i den här situationen förut!

Mina möjligheter:

1. Antingen går jag på diet, första gången i mitt liv, veckorna innan bröllopet. Det skulle nog fungera men är dock otänkbart för mig. Nu har jag ju kommit hit, och då vill jag inte vända. Musklerna stannar så länge jag kan hålla dem där. Jag vågar inte ens deffa för jag är rädd att bli spinkig igen.

2. Eller så köper jag en ny klänning. Bleehhh tråk.

3. Ja - jag kan ju stå ut också. Ta en för laget. Försöka att inte bli andfådd på hela bröllopsdagen. Kanske ta valium. Be Jonathan att stötta upp mig om jag verkar vimsig under vigseln.

4. Sista alternativet: Försöker gå med den till en skräddare och se om den kan läggas ut. Då kan jag fortsätta med både träning och moffandet.

Inte helt överraskande försöker jag med sista alternativet. Hoppas det går.
Håll tummarna!

Köp inte en klänning till ett viktigt tillfälle som sitter perfekt långt i förväg, för att sedan hårdträna någon månad och öka i muskelmassa. AAAH!

Förresten så kan ni som är lite mer matintresserade från och med idag följa mig på Twitter! Det kommer handla mest om mat där, inte så mycket om varghatare och sådant tjafs. Jag kommer att tipsa om massa goda recept hos oss på Tasteline, berätta om roliga matnyheter och allmänt nörda in mig på matlagning och bakning. Adda mig där om ni har twitter så blir vi bezt friendz! (Eh, snälla, jag har bara 2 followers)

Numera är man ju inte en riktig karlakarl om man inte har gett ut en bok med sina bästa grillrecept. It is known. Det spelar ingen roll att ett grillgaller faktiskt begränsar matlagningsmöjligheterna, och att få kommer med nyskapande idéer. En fläskkarré är alltid en fläskkarré. Kyckling är gott med tandoorikrydda. Aioli smakar vitlök. Vi VET det nu. Men ändå måste alla kända män ge ut en lunta full med bilder på muskliga underarmar som bearbetar en ryggsida med skärgård i bakgrunden. Det spelar ingen roll att böckerna innehåller exakt samma sorters recept - det är ett mandomsprov.

Helst ska recepten varvas med bilder på familjen, sommarstugan, bryggan och finurliga texter om livet och dess njutningar. Kanske små lustiga tillbakablickar. Typ:

"Fiskar-Leif. Det är en person jag aldrig kommer att glömma. Varje morgon stod han tidigt och metade aborre från bryggan, alltid med en stor cigarr i munnen. För om det var något Fiskar-Leif älskade, så var det stekt aborre. Och cigarrer förstås."

Gärna ska man ge dryckestips till recepten också. "En kall jävel" eller ännu hellre: Baka in alkoholinmudigandet i recepten. Typ: "Tänd grillen. Öppna första ölen och njut av solen".

Med andra ord: Allt är väldigt förutsägbart. Ändå blev jag lite förvånad när det damp ner en kokbok till redaktionen i veckan. "Grilla med Salming". Japp. Börje Salming är också en man. På rikigt, nu alltså.

I releasen kan man läsa:

"Börje Salming är känd för att vara en riktig hårding. I själva verket är han en äkta mjukis. Han trivs som bäst när han får gå hemma i Vaxholm och skrota, vattna blommorna, skjutsa ungar och passa barnbarn. Och han är kung vid grillen."

"Resultatet blir hett som en perfekt glödbädd. "Grilla med Salming" sitter som ett slagskott i krysset."

Vi kan helt enkelt inte få nog av hockeyliknelser! Ge oss mer! Här är ett citat jag tycker är skitkul:

-En sak har jag lärt mig på rinken. Man måste våga för att vinna. Samma sak gäller vid grillen. Man måste våga. Ju mer man grillar desto mer vågar man.

MEN. Faktiskt. Jag gillar boken starkt! Den är skön, vilsam och har många bra grundrecept. Och är tryckt på himla fint, obestruket papper. Och Börje Salming ÄR ju alltid Börje Salming. (Han har inte gjort allt till hundra procent själv, utan tagit hjälp av väldigt duktiga receptkreatörer, så eloge till dem också).

Här kan du beställa världens hårdaste, men ändå mjukaste grillkokbok.

Varje vår, precis vid den här tiden då körsbärsblommorna och narcisserna slår ut i varenda park i Stockholm, blir jag lite ledsen i ögat. Det slår aldrig fel. Jag märker det extra tydligt idag. Ingenting jag företar mig kommer liksom med hundra procents kraft. Engagemang är något som händer andra. Inspiration - den väcks bara av saker som finns långt bort. Inte så att jag inte jobbar - det gör jag absolut. Men allt som ligger framför mig är fasligt ointressant och tycks helt meningslöst.

 

Det är vid den här tiden jag bläddrar i John Seymour. Sneglar avundsjukt på människor som har gummistövlar (riktiga och gröna, inte de designade) och jord under naglarna. Drömmer om ett stilla liv i en villa någonstans där de största bekymren handlar om vad man ska göra med fjolårets svarta vinbär i storfrysen i källaren, nu när rabarberslantarna kommer att behöva en hel del plats.

 

Jag föreställer mig den ultimata njutningen: Att måtta ner en grep mot marken, pressa ner den med en fot och känna hur den smidigt glider ner i komposten som jag ska vända och lufta. Känna på fönsterkarmar vars färg ska bättras på under semestern och försiktigt fluffa till jorden runt löjtnantshjärtat. Göra citronsaft med svartvinbärsblad och styra grenarna på plommonträdet rätt så att kronan sprider ut sig som en menorah mot söderväggen.

 

Trots detta vet jag ju att jag lever ett så otroligt lyxigt liv. Jonathan och jag bor mitt i stan, i en vacker bostadsrätt som vi har mer än råd med. Vi har bara varandra och kan bestämma vad vi vill göra i en handvändning. Orkar vi inte laga mat springer vi bara upp till Stockholms restaurangtätaste gata, där alla har åtminstone en rätt på menyn som kan beskrivas med orden "Tveklöst Stockholms bästa [...]". Vi jobbar båda med roliga saker. Jag får bekräftelse, beröm, har möjlighet att styra själv över mina dagar och alla mina idéer tas emot med öppenhet.

 

Men det är något som händer med mig, när jorden börjar leva igen. Så är det bara. Det är ofrånkomligt. Något som liksom ropar på mig, och pockar på min uppmärksamhet. Något som får mig att tappa all logik. ”Jomen visst kan man flytta ut på landet? Jag kan väl jobba i stan ändå? Kanske jobba på distans?”. I mina drömmar existerar inte kalla, regniga dagar i november, mögel i källaren, förseningar i trafiken, brist på socialt liv och lappsjuka. Bråk om vem som ska städa övervåningen, ytterligare lånekostnader och längre än 30 sekunder till kommunikationer. Eller bara det faktum att mitt drömliv kräver lediga dagar, vilket i realiteten innebär arbetslöshet. Jag kan inte ens dra slutsatsen att om det vore så jävla enkelt hade fler gjort det. Nepp. Det finns bara sol, glada dagar, fladdrande bordsdukar, Grumme tvättsåpa och sommarprat på radion.

 

Okej. Fokusera nu. Jag vet ju att det alltid kommer att finnas där. Och att jag lagom till hösten, när alla tunnelbanemeddelanden lyder "Stora förseningar på hela linjen mellan T-centralen och Kungsängen på grund av löv på spåren" kommer att tacka gudarna för att jag bor centralt, och inte i en jävla skitförort. Jag kan gott vänta några vårar till.

Det här är otroligt fascinerande bilder från Nigeria, av Pieter Hugo. En grupp män har hyenor som husdjur. Förutom hyenor har de apor, hundar och ormar. De reser runt och visar upp djuren, och med all sannorlikhet mår de vilda djuren inte särskilt bra. Enligt fotografen är förhållandet mellan hyena och ägare paradoxalt: Stundom kärleksfullt och omtänksamt, stundom rått och brutalt. Man behöver inte vara djurrättsaktivist för att reagera starkt. Men bilderna - fan vad mäktiga de är alltså.

 

Jag visste inte att hyenor var så stora! Har alltid tänkt dem som robusta, mellanstora "hundar".

Spänndiskar med nazishortsen

Det här med att släppa taget - let yourself go - i förhållanden har jag aldrig riktigt förstått mig på. Visst slappnar jag av mer nu än när vi blev ihop, men jag tycker fortfarande inte t.ex. att det är ok att gå i mysbyxor om jag inte är sjuk eller mår dåligt. Vet inte varför, men det känns som att det inte är så jobbigt att åtminstone se normal ut.

Fast ändå. Okej. På en punkt failar jag. Och det är det här med timmarna efter träningen. Det är ju så fruktansvärt GÖTT att gå omkring i svettiga kläder där hemma precis efter att man tränat. Ju längre man väntar desto skönare blir duschen. Timme efter timme tills det blir nästan natt - och då ger jag till slut upp och går till badrummet. Jag sitter till och med och äter i mina rövsvettiga shorts och min dyblöta sport-BH. Bredbent i soffan. Och luktar fränt. När jag lika gärna kunde ha duschat direkt. Men nej. Jonathan sitter i andra änden av soffan. Och så kanske jag ritar lite eller gör några vardagssysslor. Hela tiden i mina plaskiga plagg. Trots att jag vet att jag är så jävla jävla äcklig. Mm...

Tips från Jonas tidigare idag

WHATTHEFUCKSHOULDIMAKEFORDINNER.com

 

Plötsligt blev alla andra matsajter överflödiga.
(uppdatera den så får du fler tips)

Alltså. Det finns tydligen ett hemligt nätverk som dödar vargar. Förutom att helt sonika skjuta djuren från sina bilar lägger de även ut förgiftat kött.

 

Läs mer på Aftonbladet

 

Förutom att varghatare otvivelaktigen är fullkomligt körda i huvudet så känns de så oerhört meningslösa. Att  titulera sig "varghatare" är lite som att förakta björkar, eller att aktivt vara emot snabba väderomslag. It's part of nature, fuck heads!

 

Nu utgår jag helt sonika från att de här personerna till största delen är män. Och heterosexuella. Ursäkta där. Således borde en del av dem ha fruar där hemma. Vad säger frun när Rolf efter middagen, precis när Postkodlotteriet börjar, återigen drar på sig fleecejackan med ett bistert uttryck, lyfter upp hagelbössan och går ut genom dörren?

 

"Rolf gubben? Var ska du?"   "Det vet du mycket väl Gunilla. Jag måste göra min plikt."   "Jaså, bara det här med vargarna..."   "DU det är faktiskt inte bara BARA! Vi kämpar för våra liv här!"  "Men Rolf, det kan du väl knappast påstå? Ni åker omkring i en bil, lyssnar på lokalradio, super och slänger ut lite kött här och var. Jag tycker det är jättefint att du hittat vänner och så - verkligen - men varför kan du inte bara gå med i centern eller något?"  "DU FÖRSTÅR INGENTING! DE ÄR MINA BRÖDER!"   "Okej, jag förstår. Men ärligt, har du haft några problem med varg, förutom att en snuvade dig på den där älgkon förra året? Vad sägs om att skippa ikväll bara? Vargarna är ju liksom kvar."   "Så du tycker jag ska sitta och vänta medan de ryska vargarna mobiliserar sig med de norska? Vi är snart omringade av vargnationer! Bedrägerierna har redan nått riksdagsnivå, och snart kommer vargarna att börja förgifta grundvattnet. VI MÅSTE REAGERA NU!"

 

Men det är obehagligt också. Sinnesslöa människor med vapen är inte det minsta kul. Vi såg ofta tendenser när vi precis flyttat från Stockholm till Mora när jag var liten. Vi var ute varje helg i naturen och fiskade, plockade bär, promenerade eller bara åt matsäck. Förvånansvärt ofta fick vi kommentarer som "Men hur vågar ni vara ute nu? Det är ju massa björn i skogen?", "vilka tokiga stockholmare, har ingen respekt för rovdjuren" eller "Usch jag går inte längre än tomtgränsen, vargen kan ju komma". Som citerat från Krösa-Maja i Emilfilmerna. Men det var det inte. Det var jägare (ingår det inte någon sorts jävla utbildning i vapenlicensen?) och deras fruar som sa så här. Så mycket okunskap från de som borde vara bäst insatta i hur naturen fungerar, kretsloppet och symbiosen. Men icke.

 

Samma människor gnällde även på polackerna som kom och plockade bär. Eftersom de tydligen plockar "så mycket att det inte finns något kvar till Moraborna". Yeah, right.

 

Jag förstår renuppfödare. Verkligen. Och jag tycker att man borde lyssna mer på dem här i storstan. Kanske bidrag eller "vargförsäkringar" kunde hjälpa en liten bit på vägen. Jag önskar jag vore mer insatt. Men det finns otvivelaktigen svårigheter med allt. Att naturen försvårar familjens levebröd gör det inte ok att hämnas på den. Vi kan inte systematiskt döda en art för att den råkar leva på samma sak som vi. Och vanliga jävla jägare som utvecklat ett hat för att deras hårdnackade, hundgårdsuppfostrade gråhundar (som för övrigt inte får särskilt mycket kärlek än den från gårdsgruset förutom när det vankas jakt) dödas av vargarna när de springer i skogen får fan ta och backa några steg och se på situationen.

Så sjukt, så sjukt.

 

Tillägg: Jag känner flera jägare. Kloka människor som har respekt för naturen och inser värdet i att låta alla arter finnas. Personer som vårdar och värnar om natur och djur. Jag tycker det är så nedrigt att de här stolpskotten till varghatare försöker få det att låta som att de för alla jägares talan. Det gör de verkligen inte.

Kolla kolla kolla Tim MacPhersons fantasifoton!

Jag listar mina allra djupaste cravings och inser varför jag måste lägga till massa tillskott varje dag för att kaloriintaget ska komma upp i bra nivåer:

Okej, mina cravings:
Nykokta rödbetor med citronsaft, rostade pinjenötter, olivolja och parmesanost.
Ja just ja. Parmesanost. *ställer mig i brygga*
Pepparrot. Anything goes.
Sill.
Pingvinlakrits.
Bröd doppat i mängder av tabasco.
Passionsfrukt.
Chimichurri med shitloads av koriander.

Usch. Jag kommer bli en sådan där stripig, mager kärring med utstickande senor och höftben när jag blir äldre. Jag måste verkligen skaffa mig lite mer respektabla cravings.

Åh! Vernissaget förresten! Det gick ju jättebra! Jag blev av med sju av nio alster. Och träffade så fiiina människor som tagit sig dit. Stället var helt fullsmockat, ett tag var vi packade som sillar. Jag började nästan lipa för att jag blev så jäkla rörd. Och mina systrar och mor - fan vad duktiga de är. Sjukt stolt.

Eller finns det en annan förklaring till Jonathans förmåga att charma - hans påstådda likhet med Andreas Wilson?
Folk säger nämligen att de ser likadana ut. Jesper Salén är också en vanligt förekommande look-a-like.
Det kanske bara är så att folk är kändiskåta helt enkelt? Om inte så borde vi verkligen testa att utnyttja likheten någon gång.

Skulle han passera som Andreas Wilson tror ni? Med lite läpplumper?

Jonathan är väldigt charmig. Alltså på riktigt, han är ju det. Jag är partisk, jag vet, men jag tror inte det finns någon som ärligt kan säga att han/hon tycker att Jonathan är riktigt otrevlig. Han är notoriskt jävla nice helt enkelt.

 

Man känner sig alltid sedd med honom. Han är artig och snäll och frågvis. Kramar människor och frågar om en fikadejt mycket tidigare i en relation än vad som anses brukligt i Sverige. Han är vän med både killar och tjejer i alla åldrar. Anyway, ni har säkert förstått grejen så jag slutar måla ut allt nu, lovar. Det jag skulle komma till var nämligen Jonathans förmåga att bli bundis med servitörer, bartenders, kockar och butiksägare.

 

Det tar nämligen Jonathan högst tre besök på ett ställe för att bli särbehandlad som en kung. Tre ynka besök för att personalen ska hojta när han stiger in i lokalen, le sitt vidaste leende, fråga var han har hållit hus, ta i hand och ge specialpris. Inte sällan sätter sig kocken, bartendern eller biträdet hos oss och låter andra kunder vänta medan han/hon snackar lite skit om chefen, tipsar om resmål till semestern och berättar allt om sin hundvalp.

 

Och han behöver inte komma särskilt ofta! Jag slår vad om att om vi går ner i Hötorgshallen, till stället där de säljer spenatburgare, kommer de skrika så fort Jonathan dyker upp runt hörnet "EY MANNEN DET VANLIGA?". Trots att han inte varit där på minst ett halvår, vad jag vet.

 

Och varje gång blir jag så full av beundran. För de här människorna smörar inte. Jonathan ger inte mer än vad som är brukligt i dricks, har inga brackiga fasoner och går i en helt vanlig brun skinnjacka (polackjackan som jag kallar den). Inte heller anstränger sig Jonathan på något vis för att bli älskad eller särbehandlad. Nej, han bara triggar något särskilt hos människor. Han funkar, så att säga. Han säger själv att han brukar fråga hur de mår och sedan säga ”Ha det så bra” när han går, och har en teori om att personalen då får för sig att de borde komma ihåg honom från någonstans, och därför minns honom bättre nästa gång. Men jag vet inte. Det måste vara något mer.

 

Själv skördar jag naturligtvis frukterna av Jonathans förmågor. Jag får ju också extrapriser, bästa borden och skvallret. Men bara tillsammans med Jonathan. Går jag in själv händer inget särskilt. Jag försöker lära mig hur han gör, men jag tror att det är något man bara delvis kan träna upp. Somliga har det där, bara.

 

Vi har en lek. En där vi bockar för alla ställen Jonathan lyckas bli vän med personalen. De senaste två veckorna har vi bockat för 4 nya ställen: Pressbyrån på St: Eriksplan, Sibyllagrillen vid oss, Folkhemmet på Drottninggatan och vår ICA närbutik.

 

En sann superkraft kanske?

Har hunnit plita ner några fler. Det blir 8 tavlor totalt. Lagom tycker jag. Jag har inte råd att rama in fler, och det kommer ju faktiskt tre andra som ska hänga upp också.

 

Och jag tycker att allt är jättejättejobbigt just nu. Är inne i den förvisso obligatoriska "Allt är skit"-perioden. Lagom före utställning. Jobbig känsla, men man kommer inte ifrån den.

 

Kom gärna på utställningen på söndag! Picchus café har servering så om det blir fint väder kan ni åka på en skön söndagsutflykt, visst? Här hittar ni all info om utställningen

 

HÄR HÄNDER DET GREJER!
Jag och mina Mora-kompisar tycker det är oerhört intressant att kolla på bilderna från livekameran som sitter på klocktornet i Mora. Där kan vi spana på nyheter och känna oss som hemma, varhelst vi befinner oss. Det är tryggt att veta att det alltid är absolut dött där, och inte hänt något på Moraklockans parkering, idag heller.

I morgon är jag där.

Påsken är den viktigaste högtiden för min familj. Jesus död och återuppståndelse,  lärljungarnas... närå, just kidding, vi gillar påsken för att halva släkten kommer upp för att pimpla, grilla korv och dricka öl. Massa god mat och solande på renskinnsfällar i utgrävda soffor i snödrivorna. Det är GALET vad mycket jag längtar upp.

Nöjesguiden är ett skämt men Gudrun Schyman är fan helt fantastisk. Läs Nöjesguidens intervju här! Jag har alltid tyckt om Gudrun, även om jag inte alltit tyckt som hon tyckt. Hon är otroligt kompetent och debatterar skickligt om det mesta. Hon är liksom kunnig på RIKTIGT, till skillnad från vissa andra partiledare som bara gått på sliskig medieträning. Efter det galna FI!-året med galenpanna-Tiina tyckte jag synd om Gudrun. Hur fan ska hon komma tillbaka? Men det gjorde hon. Och jag hoppas verkligen att hon lyckas penetrera svensk politik igen.

En annan filur som jag diggar stenhårt är Carl Bildt. Love him. Också kunnig. Kul att Gudrun och Carl är goda vänner, som det står i intervjun. Hade jag ingen aning om!

Tänk om de skulle skapa ett parti tillsammans? VÄRLDENS mest schizofrena parti. Men jävlar vad de skulle få röster. För det skulle vara så där "Va? Vadå om jag vet vad de för för politik? Eh nej? Det skiter jag i för jag vet att de gör allt rätt ändå." Så skulle de kunna gå i vita ängelskjortor till alla debatter och vara sådär oförskämt överens och paktlika som Barney och Robin är när de precis blivit tillsammans. Typ hälsa på varandra med ett "WADDAP DUDE!" och göra några wite nerd-danssteg. De skulle veta massa hemligheter från båda sidorna och kunna använda det i debatter. Politik skulle plötsligt bli ROLIGT. De skulle fetfå min röst.

Det finns en viss typ av kvinnor som jag inte blir klok på. De är inte elaka på något vis, de utmärker sig inte särskilt mycket, men det är något med dem som skrämmer mig. Jag vet att det handlar om att jag är fruktansvärt rädd att bli som dem. För jag tror nämligen det är lätt att trilla dit om man har ett sådant sällskap. Därför har jag extremt känsliga spröt för de här beteendena:

1. Låter aldrig något gott komma ensamt. "Men sedan började det ju regna", "Sen fick ju Hasse en fästing i underlivet".
2. Längtar alltid bort någonstans. Inte sunda framtidsdrömmar, utan helt enkelt en konstant önskan att vara någon annanstans, bo lite bättre, jobba med något roligare, åka på längre semester... Men de gör inget särskilt för att de där drömmarna ska slå igenom. De bara konstaterar dag ut och dag in att de inte har det där, istället för att bli glada för det som finns i närheten.
3. Uttrycker även positiva saker med ett visst negativt tonfall. "Verkligen, jomen vi hade det mysigt, det hade vi...", "Jooo men det var jättetrevligt på äventyrsbadet, verkligen...", "Jo det var ju kul, det måste jag säga". Man väntar sig alltid ett "men..." och det låter aldrig särskilt trovärdigt.
4. Använder uttryck som "Det här förtjänar jag" när de använder ansiktsmask eller badar bubbelpool. "Åh det här förtjänade vi, inte sant?" Som om man måste förtjäna en ansiktsmask. Slappna av! Man får sätta på sig ansiktsmask varje dag!
5. Säger "Men ska jag verkligen?" så fort det serveras något gott. Bara för syns skull. Trots att ingen annan bryr sig. Det är bara ett tics, något som kommer ut så fort det finns något njutningsfullt inom räckhåll. För att trycka ner sig själv.
6. Har svårt att ge beröm och visa ordentlig tacksamhet. Är avundsjuka.
7. Visar inga starka känslor utom när de blir nervösa och pressade, då de blir hysteriska och går upp i falsett.
8. Använder uttryck som "Gud man känner sig så dålig när man äter din mat", "Jag får så dåligt samvete när jag ser dig göra allt det där roliga med barnen" och får därmed alla kompisar att sluta tala om när de är stolta över sig själva. För det är så jävla drygt när man gjort något bra och den enda respons man får är ett skämtsamt "Men gud, sånt kan inte jag".
9. Kan aldrig slappna av. Kan aldrig gapskratta. Blir kontrollfreaks och biter ihop käkarna.
10. Flyr när den upplevda pressen blir för stor istället för att lära sig att pressen endast kommer från en själv, ingen annan. Aldrig någon annan.

Ibland leker Mia och jag att vi är sådana här kvinnor på jobbet. Säger "Joooo men det är ju som det är och så är det med det" och "Alltid är det nåt". Men jag avbryter alltid leken för jag inbillar mig att det kan fastna. Så där som kompisarna sa att ögonen kunde fastna om man kollade i kors förut.

En av rädslorna inför att bli mamma en dag är att jag kommer att förvandlas till en sådan här. Den dagen då jag tåtas ihop med andra mammor som helt gått upp i bebisen och alla vardagsbekymmer. Som maler ner sina personligheter till totalt formlösa klumpar som bara berättar om sjukdomar på dagis, hur diskmaskinen går sönder hela tiden, hur påfrestande det är med regnet... Jag tror att det är lättare gjort än man tror, med tanke på hur lätt det är att påverkas av negativa människor i grupp.

Vissa tycker nog att jag överdriver. Men där beigeheten alltså. Skrämmer mig som fan.  Det där lidande ansiktsuttrycket, de utdragna orden "Jooooo", "Veeeerkligen", "Jäääättetråkigt". USCH USCH USCH! Slå mig om jag blir så.

När vi träffade Håkan sist påminde han oss om den här fantastiska scenen i True Romance. Har gått och tänk på den länge men inte kollat på den, men nu gjorde jag det.

Och den är fantastisk. Ni vet storyn? Farsan får besök av ett par jävligt obehagliga snubbar som vill veta var sonen tagit vägen. Ett tag in i klippet fattar pappan att de här italienarna inte kommer att släppa honom i första taget. De kommer att tortera honom tills han försäger sig. Så han bestämmer sig för att ta livet av sig genom att vara så jävlig och dryg som möjligt. Mycket stark scen faktiskt. Tack Håkan.




För övrigt, så vill jag göra lite reklam för http://www.zoes.se/!
Det är Jonathans styvsvägerska (säger man så?) och styvbror som gjort den här sajten där man själv designar sina smycken, och nu lottar de ut ett armband till någon av de som testar, bra va?

Så här skriver Emma:

"Den som vill vara med i utlottningen av ett armband som man får designa själv, går till www.zoes.se och klickar på "egen design" i vänstra menyn. Där väljer man ett smycke, och väljer pärlor. Sedan ”köper” man det här smycket, dvs lägger i varukorgen och går till kassan. I kassan kan man sedan lämna ett meddelande, och här skriver man några rader om hur det gick. Tex vad som funkade bra, om något var svårt att förstå, om man saknade någonting. Sedan genomför man köpet, MEN alla köp som har ett sådant här meddelande MAKULERAS, och ingen betalning sker och inget smycke skickas ut. (Dessutom, om det kommer in en beställning utan meddelande kontrollerar vi att det inte är en testperson som missat, så känn er trygga att det inte går att råka beställa smycken av misstag.)"

Jag har en snyggdag i dag. Vet ni hur länge sedan det var? Någon gång efter jul började förfallet: Träningen har liksom gjort att jag inte orkat bry mig om håret, det blir ju ändå svettigt hela jävla tiden. Och alla mina snygga skor gick plötsligt sönder. För att inte tala om alla mina kläder, som unisont, alla på en gång, blev FULA OCH OMODERNA!

Men igår räddade frisör-Isa mitt fruktansvärda hår, och själv införskaffade jag de här APSNYGGA shortsen.
Vet ni, jag har alltid tyckt det varit lite läskigt med shorts och kjol. Har ju haft så smala ben och knotiga knän. Men dubbla lager leggings fixar biffen.

Strumpor i olika färger har jag dock, som ni ser. Jag kan inte helt släppa min slackerstil förstår ni väl.

Jag satt länge fast i dåligt självförtroende-fällan.

Det började med att jag inte tyckte att jag var så fin när jag var yngre. Jag hade ingen koll på frisyrer, sminkade mig inte och köpte kläder som snarare var roliga än moderiktiga. Jag såg ofta trött ut och min lugg stod alltid åt alla håll.

Jag hade alltid varit liten och kort, men någonstans i sexan började jag skjuta i höjden. Inget på min kropp hängde med. Jag var benig, smal och helt platt. Jag kommer ihåg att jag inte hade någon rumpa alls. Den existerade inte. Jag frågade min syster Hanna om hon trodde det fanns någon möjlighet att den skulle växa och hon sa "Jadå, sen" och jag blev jätteirriterad för ordet "sen" är det värsta man vet när man går i sexan. Medan andra i min ålder kunde börja köpa kläder på tjejsidan på JC var jag tvungen att fortsätta leta på barnsidan. Min dröm var att kunna köpa jeans, men jag var alldeles för smal.

Så började flickorna omkring mig få bröst och - ja - ni har hört historien förut. Könshår, höfter, rumpa och mascaratunga ögonfransar var en ouppnåelig dröm för mig, som dolde min bröstkorg med läxböckerna. Och folk var inte sena med att kommentera det. Hela tiden fick jag höra hur smal jag var. En gång hade en kille som ofta mobbade människor skrivit PLATTIS jättestort på mitt skåp i korridoren. Alla såg det. Han gjorde inget mer än det, men det räckte. De där orden sved så otroligt mycket i flera år efteråt.

En sommardag mellan sjuan och åttan bara brast det, och jag skrek till mamma att jag var ful och äcklig. Jag bara grät och grät och grät. Och mamma som helst inte ville att jag skulle bli vuxen för fort gav med sig. Suckade och sa: "Okej. I morgon köper vi en BH med stoppning till dig". Det var nog inget hon såg fram emot men hon fattade nog att det var det enda som skulle få mig att bli lite gladare. Och det gjorde det faktiskt. Den där dagen på Lindex var den bästa på hela den sommaren. Vi stegade in under högtidliga former och jag tittade på alla ENORMA kupor och tänkte - det här är inte möjligt. Men mamma hittade en direkt. En vit spetsmodell i AA-storlek.

Så när jag väl började skolan igen hade jag lite utbuktningar under tröjan. Jag var så stolt. Allt var fejk förstås, vilket några elaka tjejer inte var sena att påpeka efter gympan när jag tog av mig BH:n. Varför gjorde de så? Vad gjorde det dem att jag hade inlägg i BH:n? Förstår inte varför de var tvungna att påpeka det där. Det gjorde så otroligt ont.

Jag blir arg på mig själv när jag tänker på att jag tillät mig själv att känna så här. Men så var det. Och det här fortsatte. Eskalerade. Det blev en så stor del av mitt tankemönster att jag inte själv hängde med när jag faktiskt fick bröst på riktigt i åttan. Jag fortsatte att pusha upp dem med massa inlägg, för jag trodde att det skulle bli helt platt annars. Jag tänkte inte alls på att jag avancerat flera BH-storlekar, att mina första par jeans som smet åt över rumpan hade blivit en handfull, att jag fått midja och höfter... jag var visserligen fortfarande väldigt smal, men avståndet mellan verkligheten och min upplevda spegelbild var enormt.

Det hjälpte inte att jag umgicks med massor av fina människor, att jag hade det bra på många vis. Mitt kassa självförtroende gjorde sig ständigt påmint. Fortsatte att förpesta mitt liv genom gymnasiet. Jag blev som besatt. Stirrade på andras kroppar, sökte mig direkt till underklädesannonser för att jämföra modellernas bröst med mina egna, pustade ut när jag träffade tjejer med mindre bröst än mig… Om killar sa att de tyckte att tjejer med små bröst också var fina var jag övertygad om att de ljög. Ingen vill väl ha en sådan tjej? Jag satt dessutom fast i en loop: Jag ville ha större former, men tyckte att det verkade B att operera sig till dem. Det var helt otänkbart för mig. Omöjlig situation!

Men så en dag fick jag nog. Jag orkade inte mer. Det dåliga självförtroendet hade tagit alldeles för mycket energi från mig, det var uppenbart. Jag skämdes för att jag skämdes över min kropp. Insåg att det är väldigt oattraktivt med dåligt självförtroende, att sådant där liksom lyser igenom. Hellre en glad plattis än en ledsen människa med inlägg, tänkte jag. (Jag var ju allt annat än plattis, men så långt hade jag faktiskt inte kommit än)

Så jag slutade helt enkelt bara att ha dåligt självförtroende. Jag önskar jag kunde förklara det mer, men jag kan inte. Det var bara dags. Det gick över på en vecka ungefär. Det är klart att det fanns en lång process bakom – kanske flera år – men just den där veckan var viktig.

Första steget var att fejka. Precis som jag gjorde sommaren till åttan. Men den här gången skulle jag fejka mitt självförtroende. Jag skulle spela teater för alla och låtsas älska mig själv. Spela cool. Jag skulle gå ut med några tjejkompisar och inför den kvällen färgade jag håret, köpte snygga kläder och sminkade mig i 4 timmar.

Men det lustiga är att det verkligen fungerade! Jag kommer ihåg hur det plötsligt kändes som om ALLA killar i baren ville ha mig. Jag stod världsvant med en öl i handen och skrattade avslappnat, stod rak i ryggen och försökte se ut som att jag var nöjdast i världen. Och det gjorde mig till en pojkmagnet! Jag som aldrig hade varit någon som killar tittat på (eller snarare kanske inte riktigt fattat när jag blev flirtad med). Men jag var inte intresserad av något just då, jag behövde bara bekräftelsen. När jag ensam kom hem igen insåg jag att jag inte hade behövt fejka de sista timmarna. Att det där bra självförtroendet klädde mig så bra att det fastnade.

Nästa dag steg jag upp med ett skitbra självförtroende och bestämde att så skulle det förbli.

Numera har jag förstås mina dåliga dagar ibland. Jag tycker det är trist att se trött ut, och att mitt hår sällan gör som jag vill. Ibland hatar jag mina kläder och vill stanna hemma. Men vad spelar det för roll? Så känner ju de flesta. Och inget av det biter egentligen på mig längre. Dåligt självförtroende har jag inte haft på flera, flera år. Jag är ju snygg!

Det lustiga är att det verkligen inte hjälpte när andra sa att jag var snygg. Det sket väl jag i. Att skaffa bra självförtroende hade aldrig fungerat om jag inte själv bestämt mig för det. Är det inte konstigt?